Jan Rydén

Vernissage Ulfsunda Slott Lördag 12 november kl. 12-15

Jan Rydén — Wed, 09 Nov 2011 07:32:52 +0000

Välkommen på vernissage lördag 12 november 2011 kl. 12-15

Bubbel & snittar serveras.

Ögonblick i Arkadien / Snapshots from Arcadia

Målningar Jan Rydén

(Olja på duk, 33×24 cm)

Adress: Ulfsunda Slott

(T-bana Stora Mossen)

Margretelundsvägen 125

167 36 Bromma

Jag kallar utställningen ”Ögonblick i Arkadien” eftersom de flesta av mina målningar på ett eller annat sätt handlar om vår längtan till ett paradis, en idealtillvaro. Vi försöker hitta till Arkadien, ett förlorat idylliskt landskap. En stilla lycka. Vi kan söka det i naturen men också i ett perfekt hem, i en prunkande trädgård eller så försöker vi uppleva paradiset vid poolkanten.

Ögonblick har jag valt för att det är ett underligt ord som har mycket med seende att göra. Ögon. Blick. Och med tid. Att man bara uppnår den där idealkänslan i korta stunder. En mänsklig snapshot.

Särskilt de små målningarna är ofta uppbyggda som snapshots. De kan lika gärna föra tankarna till detaljer ur äldre måleri som till digitala bilder med låg upplösning som vi hittar på nätet, eller som stillbilder ur en film.

De större målningarna växer ofta ut till scenografier där omgivningen ter sig som en slags teaterscen där våra liv utspelar sig. Är detta Arkadien, eller ligger Arkadien strax bakom kulissen?

Art Program på Scandic Opalen i Göteborg

Jan Rydén — Mon, 24 Oct 2011 16:50:50 +0000

Art Program syns även utanför Arkitekturmässan. Jag ställer ut några målningar på Scandic Opalen.

Moderator för ETT RUM MED UTSIKT

Jan Rydén — Thu, 20 Oct 2011 07:50:55 +0000

Konsten och arkitekturen möts igen! Torsdag den 27 oktober är jag moderator för en paneldiskussion om hur bilder används för att sälja in arkitekturprojekt och förmedla samhällsvisioner. Det hela anordnas av Eva Arnqvist, Karin Lindh och Adriana Seserin. Välkomna!

ETT RUM MED UTSIKT Kapitel 3: Universal City

Torsdag den 27 oktober kl 18-21, Slakthusateljéerna, Hallvägen 21,, Johanneshov
Hitta hit

Begränsat antal platser, föranmälan krävs, Osa senast 26 oktober
slakthusateljeerna@gmail.com

”Loop” till Art Program på Arkitekturmässan i Göteborg 24-25 oktober

Jan Rydén — Sat, 15 Oct 2011 11:16:31 +0000

Verket Loop kommer att ställas ut inom Art Program på Nordiska Arkitekturmässan i Göteborg 24-25 oktober 2011.

Loop. Olja och akryl på duk. Omkrets 7,5 meter, höjd 2 meter.

”I den väldiga cylindriska målningen Loop är det oklart var du befinner dig. Du är i stadens ytterkant, men är det Italien, Tallkrogen, Sao Paolo, Tokyo, Jakobsberg? Det är en lek med referenser och sammanhang. Loop vänder sig utåt. Verket har en bildyta utan början och slut, den tvingar betraktaren att röra sig i en cirkel. Bildytan blir det nav kring vilket betraktaren roterar. Periferin har hamnat i centrum. ”

Art Program är tre seminarier och en grupputställning, curator Peder Wennersten.

http://www.wennersten.mfl

http://www.arkitekturmassan.se

Presentation på Iaspis 4 okt

Jan Rydén — Fri, 07 Oct 2011 08:34:27 +0000

Jag och Erik Krikortz deltog i en föreläsning och diskussion på Iaspis tillsammans med brittiska Making A Living. (Tanja von Dahlern kunde inte komma). Vi berättade om Reko, varför vi startat, hur vi genomfört de två undersökningarna och om det nuvarande samarbetet med Konstfrämjandet.

Making A Living är en organisation som har liknande intressen men som arbetat i ett lösare nätverk med aktioner och brev. De funderar nu på att införa en ”seal of approval” liknande den Reko-stämpel vi delar ut sedan två år tillbaka.

Från Iaspis infotext: Making A Living (MAL) är en grupp konstnärer och professionella yrkesutövare inom konstvärlden som bor och verkar i Storbritannien. På Iaspis kommer de att berätta hur gruppen bildats och hur de arbetar, samt vilka strategier de använder för att driva frågor om konstnärers arbetsvillkor. Presentationen på Iaspis kommer att redogöra för tidigare kampanjer och utvecklandet av ett MAL ”Seal of Approval” för goda exempel på konstnärliga anställningsvillkor. Efter presentationen följer ett samtal med MAL, Emma Reichert (en av initiativtagarna till IKK) och Jan Rydén tillsammans med Tanja von Dahlern och Erik Krikortz (grundare av Reko). om konstnärers arbetsvillkor på en internationell arbetsmarknad. Moderator: Lisa Rosendahl, Iaspis direktör.

www.projektreko.org

www.malorganise.com

www.iaspis.se

Tid: Tisdag 4 oktober, kl 18:00

Plats: Iaspis, Konstnärsnämnden, Maria skolgata 83, 2 tr, Stockholm

Provhängning i ateljén

Jan Rydén — Sat, 24 Sep 2011 08:17:39 +0000

Jan Rydén — Fri, 09 Sep 2011 12:48:00 +0000

Det dekorativa

Jan Rydén — Thu, 08 Sep 2011 17:26:58 +0000

Det finns något oerhört intressant med det dekorativa. Varför anses det fult? Är det inte paradoxalt att det som görs för att pryda kan väcka sånt förakt. Och vad räknas som dekorativt? Det dekorativa och ornamentala har oftast med mönster att göra, med rytmisk upprepning i förhållandevis liten skala. I japanskt måleri, Nihonga, handlar det om att ge lika omsorgsfull uppmärksamhet till bildytans alla delar. Ett mönster i periferin målas med samma noggrannhet och med lika starka färger som det som är i bildytans mitt. Den japanska konstkritikern Midori Matsui skriver i en text från 2001 att ”the flat, even application of colours to every detail undermines the thematic division between the centre and the periphary, while the ornamental accentuation of brightly coloured dots suggest a different principle of spatial composition than that governing mimetic representation.” Det får mig att tänka på Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari”, där de allra första tecknen på bildkonst just är en slags rytmiskt utförda dekorativa streck och skåror. Vår längtan efter ornament och dekoration verkar ligga väldigt djupt. Inställningen till det dekorativa får mig att tänka på en av mina favoritböcker om konst, David Batchelors Chromophobia, där han undersöker precis motsvarande fenomen kring vårt förhållande till färg: rädsla parad med attraktion. Färgen och det dekorativa får ofta representera det feminina, det exotiska, det primitiva eller undermedvetna.

Experiment i pannrummet

Jan Rydén — Fri, 26 Aug 2011 11:12:39 +0000

Pannrummet på Konsthall C har tillfälligt förvandlats till ateljé för det pågående konstnärliga utvecklingsprojektet ”Thinking through Painting”. Det är ett långtidssamarbete mellan Kristina Bength, Jan Rydén, Sigrid Sandström och Jonatan Habib Engqvist. Gruppen har följt varandras praktiker på nära håll samt besökt filosofer och curatorer, men framförallt målande konstnärer i Stockholm, Oslo och New York. Under arbetsperioden på Konsthall C är det istället gruppen som bjuder in såväl kollegor som allmänheten till en diskussion om måleriet som ett sätt att tänka. Mellan den 19 september och den 2 oktober kan allmänheten boka in ateljébesök i pannrummet via Konsthall C.

Detta projekt har blivit möjligt tack vare KU-medel från Kungl. Konsthögskolan och stöd från Stiftelsen Helge Axelsson Jonsson.

http://www.kristinabength.se

http://www.sigridsandstrom.com

http://www.tsnok.se

The boiler room at Konsthall C has temporarily been transformed into a studio for the ongoing artistic research project ”Thinking through Painting”; a long term collaboration between Kristina Bength, Jan Rydén, Sigrid Sandström and Jonatan Habib Engqvist. During the process, the group has followed each others practices closely as well as visiting philosophers and curators, and above all painting artists in Stockholm, Oslo and New York. During the period in Konsthall C, the group will invite colleagues as well as the general public to a discussion about painting as a way of thinking. Between September 19 and October 2 the general public have the possibility of booking a studio visit in the boiler room through Konsthall C.

It has been made possible with KU-funding from the Royal Institute of Art, support from Helge Axelsson Jonsson Foundation and Konsthall C.

A comment on David Joselit’s Painting Beside Itself

Jan Rydén — Fri, 19 Aug 2011 15:45:06 +0000

In this text, published in October 130 (Fall 2009), Joselit investigates the question how a painting can belong to a network. The question was identified by Martin Kippenberger in the 1990. According to Joselit this is ”the most important question to be addressed on canvas since Warhol.” The irony is, Joselit’s text is mostly about artists addressing it outside the canvas. This cuts right to the core of the issue: Do we believe that the painting can take place on the canvas, or do we need to step outside it? The second issue is: why did ”Showing how a painting belongs to a network” circa 1990 become the most important question to be addressed on a canvas (or actually outside canvas – but really close by). Do we agree that this is the most important question to be addressed on canvas since Warhol? I guess what bugs me about that statement is that it is normative, indirectly saying that other modes of painting are far less important.

Kippenberger himself claimed that each individual painting should visualize such networks. However, Joselit pays more attention to contemporary practices such as Jutta Koether and Cheyney Thompson. Specifically Joselit talks about Koether’s 2009 exhibition Lux Interior.

In the exhibition the central canvas was mounted at an angle across the floor, and with one foot on and one foot off a raised platform, like it was stepping on stage. It was lit by a vintage spotlight, like a star appearing to meet it’s audience. The spotlight was from an old gay nightclub, closed during the AIDS crisis. The painting is a reworking of Poussin’s Landscape with Pyramus and Thisbe. This is then complemented by three ”lecture performances” where Koether moves around the painting, and ”even under the wall supporting her painting”. Strobe lights flashing. She treats the painting as a personage, or someone she met at a club. According to Joselit, this is ”offering a sophisticated response to the question: “How does a painting belong to a network?”

I did not see the exhibition myself, but from the description I think Koether’s piece seems really good and interesting. The stepping on stage is brilliant. I like it as an installation, or sculpture, or whatever genre you would like to call it. But is the painting part of it really relevant, or important? Could it have been replaced with some other type of image? How would a reproduction of Poussin’s painting shift the meaning of the piece?

Joselit then talks about Stephen Prina, who since 1988 has an ongoing project titled Exquisite Corpse: The complete paintings of Manet, among other things monochrome sepia ink drawings made by Prina to the exact size and format of corresponding works in Manet’s ouvre. Poussin, Manet. Reenactment. Reworking. There is a lot of painting ”as if I were a painter, but I am really not” going on here. This puts a certain safe distance between the work and the artist. Together with the spreading out on the floor, the texts, the performances I get a sense of lack of belief in what can be accomplished on the canvas. Are these artists’ works desperate gestures to show friends like David Joselit that what they do is not ”merely” painting? Or perhaps that ”Painting is and can be much more than meets the eye. We can even make some of the references actually meet the eye. Outside the canvas.” Anyway, it seems pretty clear that they are literally giving more weight to the idea or the conceptual aspects of the painting by visualizing and/or emphasizing them through texts, props and performances. It is like you have believed everything that has been said about the death of painting in the last decades, and found an acceptable way to keep painting.

Getting back to Joselit’s idea of “network”. (Or is it Kippenberger’s?) What is the difference between a network, a context or a set of references? Network is a very nineties word, it made painting more contemporary I guess. Painting has always been part of a game of references and contexts. Why does it have to be renamed network, and visualized? My guess is because the painting itself was, and is, no longer considered enough on its own? And this was a way to get recognition, to get out of the modernist trap. Joselit’s answer is that it is a way out of what he calls the ”reification trap”. All the stuff around the painting, as well as the references and reproductions, make it impossible to fully possess the painting as an object. I guess what he says is that a painting, a work of art or image, should always be in circulation in the network. And that Koether somehow sets Poussin free here instead of him being put on wall in a public museum. Or is it Koether’s work herself that is set free? Or both? This part isn’t really clear. Does the old school type of ”quoting” another artist do the trick? Or is there another difference between Koether’s reworking of Poussin and say Picasso’s reworking of Velazquez? And is that difference to be found on the canvas, or outside the canvas?